Något jag kämpat med sen William kom är att acceptera och älska min kropp som den är. Att kroppen förändras efter en graviditet eller förlossning är ju normalt, iaf för dem flesta.Jag har väl aldrig varit som dem flesta vilket jag oftast tycker är en bra egenskap men när det gäller min viktuppgång (vilket inte var en normal viktuppgång) under min graviditet kan jag under mina sämre dagar bli så bitter, arg, ledsen och känna sån orättvisa. Inte för att jag direkt kunde styra min viktuppgång då jag, som jag skrivit tidigare, tänkte på vad jag åt och åt bra under hela graviditeten.Hatar när dem dagarna kommer och ovanstående känslor smyger sig på.
Varför jag? Jag som skötte kost och träning så bra under graviditeten?
Eller varför kan ”alla” andra (för det tycker man för stunden) äta va dem vill och knappt träna och gå ner sina gravidkilon…
Eller varför jag ska ha så satans kämpigt att gå ner. Dock har vikten stadigt gått neråt men det är ju för att jag vet vad ja måste göra (med tanke på min tidigare viktresa) och håller mig till det, vilket är en rätt sträng kost.
Det jag ville komma till är synen på sig själv, jag nästintill hatar att se min kropp just nu vilket är hemskt! Min kropp har ju för inte allt för länge sedan gett mig min fina son, den har ju gjort något fantastiskt!
Blir så arg och ledsen på mig själv när jag känner så istället för att se mina framsteg, se på min son och tänka ”shit min kropp är ju grym som gjort den där underbara ungen!”
Men framförallt ge min kropp tid att läka och bli stark igen.
Nää det blir till att jobba STENHÅRT med självkänslan och se till att de dåliga dagarna blir färre och förhoppningsvis försvinner helt.
Nää det blir till att jobba STENHÅRT med självkänslan och se till att de dåliga dagarna blir färre och förhoppningsvis försvinner helt.
