Dagen då livet förändrades för alltid!

Åå vad jag har längtat efter att få skriva om hur förlossningen gick, hur mina planer på att träna och vad jag ska träna går och hur det är att vara mamma. Efter mycket om och men (och en liten som gärna vaknar i tid och otid när jag försökt skriva ;) ) så börjar jag nu 8 veckor efter att han kom...

Ja vart ska man börja? Den 17 augusti kom äntligen vår lilla prins "bara" 11 dagar senare än beräknat. Jag vaknade på natten till den 17 kl 00 pga att värkarna börjat. Ringde förlossningen för att tala om att det börjat nu. Jag duschade, vankade och han äta fram till kl 5 då värkarna stannade av, då gick vi och lade oss och sov fram till kl 8 då värkarna började igen men nu kom dem tätare och var starkare. Duschade igen och ringde sen förlossningen då de bara var 3 minuter mellan värkarna, äntligen fick vi åka in.

Vi båda räknade med att vi skulle bli hemskickade igen eftersom vi förmodligen åkt in för tidigt, trodde vi...

Väl inne undersökte dem och sa att vi skulle få stanna kvar eftersom jag redan var öppen 5 cm, halvvägs tänkte vi! Kl var nu 10.30

Jag sa att jag så långt som möjligt ville klara mig på alternativ smärtlindring (värme, bad, dusch, akupunktur, kvaddlar, lustgas) men ville INTE stänga några dörrar till epidural etc.

Kl 17 hade jag kämpat med lustgas, duschat och badat och var nu öppen 10 cm. då kände man skillnad på värkarna dessa krafter när värkarna går över till krystvärkar är obeskrivlig. Sjuk känsla!

Normalt brukar det ta 1-2 timmar från att krystvärkarna börjar tills bebisen är ute, men varför göra det enkelt?

Från kl 17 till 21 låg jag med fulla krystvärkar och det hände ingenting, dem prövade allt. Värkförstärkande dropp, vilket jag tydligen reagerade lite väl bra på då effekten inte bara blev att värkarna blev starkare utan att de blev fler och tätare. Jag låg med 6 värkar på 10 minuter under ca 1 timmes tid, de blev inte mkt vila där inte!

Då jag fortfarande inte hade någon smärtlindring förutom lustgasen var det mindre kul när dem prövade alla dessa olika ställningar för att få honom att komma ner och ut då kunde jag inte använda lustgasen. Min favorit (läs ironin...) var när dem ställde mig upp och sa "nästa gång du får en värk så sätter du dig ner på huk och tar i allt va du kan!" Det var jätte skönt...

Jag kommer inte ihåg allt jag sa, tänkte eller gjorde och ni som fött barn och använt lustgas förstår precis. Men något jag kommer igång att jag tänkte var att jag ska INTE säga att "jag orkar inte, det går inte, jag vill inte mer" tills jag verkligen känner så på riktigt för jag vill inte ha något peptalk och någon som hejar på och säger men lite till orkar du kom igen nu!

20.45 kom det, jag orkade inte mer nästan 4 timmar med fulla krystvärkar varav 1 med droppet. Jag kommer ihåg att jag såg på skärmen som visade hans hjärtljud och mina värkar och vid ett tillfälle låg jag med fulla krystvärkar och min kropp skrek att jag skulle krysta men jag orkade inte, det var då jag chansade och hoppades att min barnmorska hade läst av mig rätt under dessa timmar hon varit med oss och förstått att jag gett allt och lite till och nu orkade jag inte mer. 

"Jag orkar inte mer nu" sa jag "Nä jag ser det och vi har redan pratat med barnläkare om snitt" fick jag till svar.

Den meningen betydde allt för mig, hon förstod att jag verkligen hade gett allt och lite till nu, hon hade läst av mig och hon förstod mig.

Jag fick medel som skulle få värkarna att stanna av, de funkade sådär. Men när jag fick ryggmärgsbedövningen släppte allt, alla värkar och all smärta försvann och 21.06 kom han ut, vår lilla guldklimp.

Känslan när man ser, hör och känner sitt barn för första gången är obeskrivlig. Jag kan än idag 8 veckor senare knappt förstå att han är här och att han är vår. Att vara med om en förlossning är nog det häftigaste jag varit med om.