Har hört från flera gravida kvinnor (innan jag själv blev det):
"När du är gravid Michelle då bestämmer du inte över din kropp längre..."
Har väl mest tittat leende och lite oförstående på dessa kvinnor och delvis förstått vad dem menar, ja man får väl cravings, man mår illa vilket då leder till att man inte kan äta allt etc. etc.
MEN så bara är det inte, sen förstår jag att allt är individuellt och alla drabbas mer eller mindre.
Det bästa sättet jag kan förklara min känsla är att jag känner mig "utanför" min egen kropp.
Japp så konstigt låter det och lika sant är det, för mig.
Innan jag blev gravid lovade jag mig själv att träna så mkt och så länge jag kunde och orkade under graviditeten,dels för att som ni vet, är något jag brinner för och mår väldigt bra av.
Hade ju läst att de första 3 månaderna kan man ju köra på som vanligt.
3 dagar efter att jag plussade drog jag och D till gymmet, lassade på mina marklyft och körde ett pass som vilket pass som helst, vilket för min del är lika med tungt och väldigt hög intensitet. 45 minuter in i passet började jag må illa, det illamående höll i sig i ca. 2½ dag sen varken kunde eller orkade jag träna förens 4 veckor senare, pga sömnbrist, trötthet, illamående.
Det började som ni ser bra...
Ännu en gång ger min PT mig en stor dos med positiv energi när jag timmar innan vårt bokade pass sms terroriserar honom vartannat om att jag ställer in vartannat om att jag kommer, vi kör!
Till slut tar jag mig i kragen och åker dit. Hade ju faktiskt varit lite orolig och rädd sen mitt senaste försök till träning som slutade i sängvila i 2½ dag. Därav ännu en anledning till att jag väntade i 4 veckor med att komma igång igen.
Passet gick grymt! Rätt stor skillnad i vikt och intensitet men övningarna var i princip desamma som innan.
Men pga mitt, ibland kanske, lite sjuka tävlingsinriktade sinne inte kunnat tränat själv förens förra veckan.
För trots att jag är så väl medveten om att jag är gravid så hamnar jag i min träningstunnel där smärta,illamående och en jävla massa mjölksyra är och SKA vara en del av träningen, har jag behövt någon som drar mig i handbromsen och drar ur mig ur tunneln och påminner mig om att just nu kan jag inte vara där, för just nu ska och kan jag inte bara tänka på mig, och den andra personen som delar min kropp varken klara av eller uppskattar dessa stunder i min lilla träningstunnel.
Detta är bara 1 av alla tillfällen där jag känner mig väldigt utanför, jag bestämmer inte själv längre vad jag kan och inte kan göra. Den känslan är för mig väldigt frustrerande, jobbig och energikrävande.
Tänker ändå avsluta detta inlägg mig några bilder på hur jag sett ut de senaste månaderna och även, trots ovanstående ord om den jobbiga känslan angående min känsla i min kropp, så är jag glad, förväntansfull och älskar bara tanken på att vi ska bli 3 här hemma.
MEN blir så trött på att var man än vänder sig när det gäller graviditeter (som jag upplever det) så verkar det som att man bara ska vara så glad och lycklig över detta mirakel.
Det är nästan lite tabu över att skriva som jag gör, men har jag någonsin gjort och brytt mig om vad andra gör?
Jag älskar inte vår bebis mindre för det, men för mig har det alltid varit viktigt att få prata om känslor man har oavsett negativa eller positiva.
Så jag hoppas ingen tror annat om mig för det, men att få ur sig det man känner har alltid gjort det så mkt lättare att hantera och komma vidare, iaf för mig :)
v. 13
v.14
v. 16
Massa kärlek till er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar