Första dagarna på BB så befinner man sig verkligen i en bubbla, tror den miljön bidrar till de förutom själva händelsen att man blivit förälder, alla som är där är antingen nyblivna föräldrar eller så är dem på väg att bli det. Alla förstår varandra utan att man behöver säga nått.
Förutom att jag var ännu mer orörlig än innan han kom ut så mådde jag bra både fysiskt och psykiskt. Tänkte inte så mycket på att det slutade med snitt förutom att jag var lite frustrerad över att jag längtat, och som jag längtat (!!) efter att få slippa all smärta och det värsta av allt, att vara så fruktansvärt orörlig pga foglossningen. Men så blev det ju inte snarare tvärt om...
Det var när vi kom hem som allt kom ikapp, allt blev så mycket svårare. Bara att komma i och ur sängen var en process för sig. På sjukhuset fanns det ju sängar man kunde ändra läge på,höja och sänka etc. men inte hemma. Vårt badrum är betydligt mindre än på sjukhuset vilket gjorde de extremt jobbigt att bara ta en dusch.
De 2 första nätterna hemma var hemska, första natten grät W av att jag hade för lite mat då mjölken inte runnit till ännu. Andra natten grät jag eftersom mjölken rann till och satan vad ont det gjorde!
Förutom de så började jag gråta på dagarna, bara helt plötsligt (vilket inte är ovanligt när man nyss blivit mamma pga alla hormoner) men det gör det inte mindre jobbigt eller tar bort känslan av att man är världens sämsta mamma för att man inte känner det där magiska bandet som jag trodde skulle komma minuten han kom ut.
Nu började jag även bli riktigt frustrerad över att ha så jävla ont och vara så förbannat orörlig, jag kunde inte göra någonting gällande W själv, varken byta blöja på honom, resa mig upp ur soffan eller sängen med honom men det värsta var att jag kände att jag inte kunde går runt och trösta honom när han var ledsen. Jag satt bara där i soffan och kände mig som en fet, orörlig mjölkkossa.
Och för att göra det hela ännu mer frustrerande så hade jag för lite mat till honom så det var bara börja med ersättning utöver amningen, även detta gjorde så jag kände mig som en dålig mamma.
"Jaha, jag kan inte föda mitt barn naturligt, inte ta hand om honom själv eller ge honom mat. Jag måste vara världens sämsta mamma..."
Nä det där med att bli snittade började reta mig mer och mer och jag började bli orolig för att jag fått förlossnings depression, vilket jag fick höra är vanligare hos kvinnor med snitt.
Så vilken lättnad det var när vår bvc sköterska kom hem till oss och förklarade att alla mina känslor och tankar är naturliga och är något som dem flesta nyblivna mammor tänker och känner. Likaså med ersättningen, det är vanligt att man får ge det tillsammans med amningen i början när dem växer så fort, så det är inget konstigt det heller.
Såklart så försvann inte mina känslor och tankar direkt men när dem kom kunde jag iaf påminna mig själv om att det var normalt.
Även Danne har varit underbar och extremt förstående med mina små dippar och utbrott. Han har påmint mig hur normalt det är och stöttat mig när jag uppgivit suttit och gråtit till och från i timmar, tagit hand om både mig, W och hemmet.
Tack älskling utan dig hade inget gått!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar