Ångesten som kommer med barn

För flera år sedan satt jag och pappa och pratade om allt möjligt. Vi kom in på barn och alla känslor som kommer med på köpet, vi kom in mycket på ångest då jag trodde att jag var odödlig fram tills jag var typ 18 och hade klippkort på akuten fram till dess i princip, så har mina föräldrar vart nära en hjärtattack både 1,2 och 20 gånger 
Då trodde jag att han nog överdrev en smula (min pappa är rätt harig) men nu när jag själv har barn så måste jag hålla med pappa. Först oroar man sig över att bebisen ska klara av graviditeten, sen oroar man sig över förlossningen, sen när bebisen kommit ut oroar man sig över att den ska överleva de första månaderna och att perioden med hög risk för plötslig spädbarnsdöd ska gå över och så vidare…

Idag var vi på 6 månaders kontroll, allt såg bra ut förutom att läkaren hörde ett blåsljud på Williams hjärta. Detta är ju extremt vanligt och nästan alltid löser sig det av sig själv. Men det va ju de orden, nästan alltid… någon % löser sig inte av sig självt och fram tills vi får en kallelse till en hjärtspecialist som ska göra ett ultraljud på Williams hjärta kommer jag nog inte kunna slapna av helt. För det är ju klart att vi är den lilla % som är minoritet. Så går tankarna nu men jag/vi får försöka släppa det och tänka positivt och att vi tillhör majoriteten som det faktiskt går bra för och där blåsljudet växer bort och vänta tills ultraljudet är gjort.