Yes!!

Extra glad idag! Mötet med PT:n gick super, och han ville att vi skulle boka upp en dag där vi kan köra ett pass. Yes!! Så mycket ny energi och motivation, äntligen kan jag få börja ta tag i träningen ordentligt nu när jag kan få hjälp med HUR jag ska göra för att träna rätt där jag är nu.
15/12 då gäller det, lite nervös och väldigt förväntansfull.

Har även varit på mitt första strong mama pass, en klass som sats har där nyblivna mammor och deras bebisar tränar. Riktigt bra och faktiskt mycket jobbigare än vad jag trodde. Man väljer ju själv nivå då vi alla är i olika stadier, vissa är snittade vissa inte andra har små bebisar vissa har större. Men det blir ju så jobbigt man gör det.
Dips (då alltså mot en bänk) var nog den övningen som chockade mig mest, efter kanske 4-5 st var jag tvungen att  vila (!) tragiskt, riktigt tragiskt haha men om några veckor kommer det förhoppningsvis vara bättre.
Det var iaf riktigt roligt och väldigt smidigt då man kan ha med sig barnet, för mig innebär det fler träningspass i veckan då jag inte vill lämna bort william så många gånger som jag vill träna då är detta ett perfekt alternativ.
Tränar dessutom med en tjej från mammagruppen, riktigt kul att ha någon att träna med, det motiverar en ännu mer när man har någon som ”väntar” på en

Novembers resultat

Som jag skrev tidigare så drog jag extra hårt i kosttyglarna i november för att det skulle börja hända lite mer. Och det gav bra resultat! 3 kg gick jag ner under november bara genom att ta bort onödigt socker.
Riktigt skönt att se så stor skillnad, om inte det motiverar en så vet jag inte vad som gör det! I december räknar jag inte med att gå ner något och hoppas att vågen står på samma siffra i slutet på december som i början.

Några av er vet att jag håller på att leta efter en ny PT. Min förra PT är fantastisk och jag har aldrig varit så stark som jag var när han tränade mig men då han inte är utbildad för att träna gravida/nyförlösta så behöver jag någon som kan träna mig ”rätt” framförallt med tanke på att jag är snittad. Detta är inte det lättaste då det verkar finnas väldigt få PT med gravid utbildning, kanske något man själv ska nischa sig inom när man är klar?
Jag har ju under november tränat så gott jag kunnat själv, utöver mina pw, men för mig är den här situationen helt ny och då risken för skador och bestående men när man är snittat är relativt stor om man tränar fel vågar jag inte riktigt pröva på och testa.
Detta har lett till att jag mått dåligt över att jag bara står och trampar på samma ställe.
Då världens bästa man, som också är träningstokig, uppfattat detta utan att jag sagt något kom då att tänka på ett namn som han hade hört i en podcast . Detta namn googlade han då upp, tog reda på mer om honom och mailade min

Kvälls pw och hemmagjord mangoglass!

Igår kväll satt promenaden långt inne. William hade en fantastisk dag igår när det gäller sömnen. Han sover som en klocka på nätterna så ska absolut inte klaga! Men att ha en liten på en som klister i princip hela dagarna gör en lite knäpp till slut. Jag behöver min egentid där jag kan få saker gjort hemma, blogga, titta på film eller bara få ta en kaffe ifred utan att behöva underhålla, leka eller amma. Detta trots att han 99% av sin vakna tid är nöjd.

Iaf igår hade han som sagt en underbar dag då han somnade på fm och sov i 75 minuter i sin egen säng! (vilket är jätte bra då han oftast kör powernaps på 20-30 minuter om han inte somnar i vagnen på promenaderna) detta gjorde att jag unnade mig egentid i soffan framför en film och njöt av att få mysa med en kopp kaffe själv!
När jag fått dessa längre stunder av egentid, det räcker oftast med 1 timme, så känner jag att jag blir en bättre mamma. Det blir så mycket roligare att leka, gosa och sjunga när jag fått ”andas” en stund.
Sen var han vaken ett tag för att sen somna, dock hos mig i babybjörnen men ändå, och då sov han 1 h 45 minuter. Då var det bara mysigt att få sitta och lukta på honom medans han sov hos mig.

Dagen gick så snabbt förbi att Danne hann komma hem innan jag gått på en promenad, så jag passade på medans han spelade bandy, hade egentligen igen lust men jag vet att blir så besviken när jag inte kommit ut något under dagen och känner mig fruktansvärt lat då.

Så jag tog min lilla pandaunge ut på en kvälls pw.

Kvällen avslutades med hemmagjord, super enkel och super god banan/mangoglass framför ett avsnitt av Bron, älskar den serien!

Skiva banan, lägg i en fryspåse och in i frysen. Tar ca. 2-4 timmar innan den är fryst.
Mixa med stavmixer (men allra bäst är en matberedare) banan och 1 pkt 250 g fryst mango.
Ibland får man tillsätta några matskedar vatten för att få rätt konsistens.
Ät och njut!!

Hur formulerar man ett mål?

Jag nämnde i tidigare inlägg om att jag skulle berätta lite mer om  hur jag lägger upp mina delmål och mål.

Jag är som sagt en extrem tävlingsmänniska som älskar att tävla, gärna om allt och ingenting vilket är både positivit och negativt. I detta sammanhang är det ju positivt då det driver mig att nå mina mål eftersom jag lägger upp allt som en tävling. Det viktigaste är att du ska endast tävla mot dig själv och inte jämföra varken dig, dina resultat eller mål med någon annan, detta är lättare sagt än gjort och jag kämpar fortfarande med detta.

2½ v. efter förlossningen kontra 9½ vecka efter

Det som är viktigt att tänka på när man sätter mål är dessa punkter:

 Positivt – ofta ser man problem och hinder när man ska nå ett mål då resan oavsett vad målet är inte går rakt upp utan att hinder kommer att uppstå på vägen, då är det viktigt att målet endast är positivt uppbyggt.

Motiverande – komma inifrån dig själv och kännas meningsfulla även när motivationen sjunker, då ska man kunna ta fram sitt mål/delmål som ska kunna ge en positiv energi som sen leder till att motivationen kommer tillbaka.

Realistiska, utvecklande och utmanande – En av de viktigaste punkterna, målet MÅSTE vara realistiskt och inte för tidssnävt då detta ofta/alltid leder till misslyckande och påverkar självkänslan negativt. Mål som sträcker sig över 1 år bör brytas ner till delmål för att känna att man kan ”ta på det” annars är risken att man inte når målet då det är för långt bort.

Konkret – målet ska vara tydligt. Ska även helst innehålla något mätbart t.ex. vikt,mått etc. Så man lättare är medveten om när målet är uppfyllt.

Formuleras i nutid – man ska kunna tänka och känna hur det är när man upplevt målet. Tex ”jag Michelle ska ha ett midjemått på x cm 22 juli 20xx”. Denna formulering ska bringa fram känslan av hur du kommer känna när du nått målet.

Uppfyller målet ovanstående punkter är det så mycket lättare att nå ett mål!

För det första hade jag ju rätt i att jag skulle skena iväg i vikt, 30 kg plus landade jag på och spräckte 0,1 ton sträcket och det ska tilläggas att jag inte åt mig ”tjock”. Förändrade inte kosten speciellt mycket förutom att jag åt mer kolhydrater än innan jag blev med barn då man måste få sig allt när man är gravid men utöver det hade jag ingen gravings på massa onyttigt utan höll mig för det mesta till ”fredagsmyset”.

Detta låter kanske konstigt men för mig var det viktigt att OM jag nu skulle gå upp massa i vikt ville jag för min egen del kunna säga att det inte var pga massa godis, bullar och annat onyttigt som gjorde att jag gick upp och som sagt så hade jag ju rätt i min viktuppgång så det var väl tur att jag höll igen, annars hade jag väl landat på 50 kg plus ;)

Jag har valt att ha ett mål gällande min vikt, dels för att det är enkelt att ta på, väldigt enkelt att mäta och för min del väldigt positivt. Min kära pappa gav mig en utmaning som också kommer ge min motivation en extra knuff, men det får ni veta när målet är uppfyllt.

Målet lyder:

”Den 15 mars 2015 väger jag Michelle 80 kg” 

 Lite promenadbilder från oktober :)

Den långa vägen tillbaka börjar nu

3 veckor blev Danne hemma då jag blev sjukskriven 1 vecka eftersom jag hade så ont och kunde inte ta hand om W själv.

Vilket var jätte skönt för då fick jag tid på mig att "lära mig" resa mig upp med W från soffan, pröva byta blöja och gå runt med honom i famnen utan att behöva stressa och göra allt detta fast det gjorde ont. Fredagen 3 dagar innan Danne skulle börja jobba kunde jag resa mig med W från soffan utan att de hög till i magen, så den där extra veckan med hjälp hemma var guld värd för mig!

Innan han föddes hade jag bestämt mig för att när han väl kommer ut ska jag sätta upp datum för när jag ska börja ta tag i träning och kost. Dels för att jag måste ha ett upplägg med tydliga mål med tidspress där jag kan "tävla" mot mig själv annars är det så lätt att fastna i soffan framför en bra film och sen för att jag vill inget hellre än komma tillbaka till gymmet och träna sådär hårt och tungt så man känner blodsmak i munnen!

Hur de upplägget ser ut skriver jag om i nästa inlägg

 Hade gärna planerat det innan han kom men ville vara realistisk och bestämma det när jag visste vad för typ av bebis vi skulle få men framförallt hur jag skulle må etc.

De första 3 veckorna när Danne var hemma åt vi vad vi ville när vi ville, men när Danne skulle börja jobba skulle jag sluta äta onyttigt på vardagarna. Vilket jag trodde skulle vara svårt då vi åt rätt mycket onyttigt dem där första veckorna, men när måndagen då Danne gick till jobbet kom var det inga problem att sluta och bara hålla sig till en bra kost vilket jag har hållit sen dess.

Bilder från en av mina promenader

Träningen är ju lite svårare då man inte får göra så där jätte mycket när man är nyförlöst och ännu mindre när man är snittad. Men den 12 september satte jag upp ett mål för hur långt jag skulle gå fram till sista september då jag knappt varit ute satte jag upp 5 mil från den 12 september, vilket var både bra och kul för då blev jag ju motiverad, jag hade ju ett mål! Och känner man mig så vet man att jag är extremt tävlingsinriktad och ger mig fan på att nå dit jag vill. 

5,2 mil blev slutresultatet för september.

En fantastisk fin runda i vackra karlstad som jag älskar att gå

Då gå power walks är det jag kan göra just nu samt lättare statisk träning och då det började kännas riktigt bra i slutet på september så ville jag verkligen utmana mig för oktober, 120 km blev målet, just nu ligger jag dock lite efter (utifrån min uträkning om jag skulle gå lika långt varje dag) vissa dagar har jag gått kortare och några få dagar har jag dessvärre inte kunnat gå alls, men jag KOMMER nå det målet och det kommer kännas grymt bra :)

När allt kommer ikapp

Första dagarna på BB så befinner man sig verkligen i en bubbla, tror den miljön bidrar till de förutom själva händelsen att man blivit förälder, alla som är där är antingen nyblivna föräldrar eller så är dem på väg att bli det. Alla förstår varandra utan att man behöver säga nått.

Förutom att jag var ännu mer orörlig än innan han kom ut så mådde jag bra både fysiskt och psykiskt. Tänkte inte så mycket på att det slutade med snitt förutom att jag var lite frustrerad över att jag längtat, och som jag längtat (!!) efter att få slippa all smärta och det värsta av allt, att vara så fruktansvärt orörlig pga foglossningen. Men så blev det ju inte snarare tvärt om...

Det var när vi kom hem som allt kom ikapp, allt blev så mycket svårare. Bara att komma i och ur sängen var en process för sig. På sjukhuset fanns det ju sängar man kunde ändra läge på,höja och sänka etc. men inte hemma. Vårt badrum är betydligt mindre än på sjukhuset vilket gjorde de extremt jobbigt att bara ta en dusch.

De 2 första nätterna hemma var hemska, första natten grät W av att jag hade för lite mat då mjölken inte runnit till ännu. Andra natten grät jag eftersom mjölken rann till och satan vad ont det gjorde! 

Förutom de så började jag gråta på dagarna, bara helt plötsligt (vilket inte är ovanligt när man nyss blivit mamma pga alla hormoner) men det gör det inte mindre jobbigt eller tar bort känslan av att man är världens sämsta mamma för att man inte känner det där magiska bandet som jag trodde skulle komma minuten han kom ut.

Nu började jag även bli riktigt frustrerad över att ha så jävla ont och vara så förbannat orörlig, jag kunde inte göra någonting gällande W själv, varken byta blöja på honom, resa mig upp ur soffan eller sängen med honom men det värsta var att jag kände att jag inte kunde går runt och trösta honom när han var ledsen. Jag satt bara där i soffan och kände mig som en fet, orörlig mjölkkossa. 

Och för att göra det hela ännu mer frustrerande så hade jag för lite mat till honom så det var bara börja med ersättning utöver amningen, även detta gjorde så jag kände mig som en dålig mamma.

"Jaha, jag kan inte föda mitt barn naturligt, inte ta hand om honom själv eller ge honom mat. Jag måste vara världens sämsta mamma..."

Nä det där med att bli snittade började reta mig mer och mer och jag började bli orolig för att jag fått förlossnings depression, vilket jag fick höra är vanligare hos kvinnor med snitt. 

Så vilken lättnad det var när vår bvc sköterska kom hem till oss och förklarade att alla mina känslor och tankar är naturliga och är något som dem flesta nyblivna mammor tänker och känner. Likaså med ersättningen, det är vanligt att man får ge det tillsammans med amningen i början när dem växer så fort, så det är inget konstigt det heller. 

Såklart så försvann inte mina känslor och tankar direkt men när dem kom kunde jag iaf påminna mig själv om att det var normalt. 

Även Danne har varit underbar och extremt förstående med mina små dippar och utbrott. Han har påmint mig hur normalt det är och stöttat mig när jag uppgivit suttit och gråtit till och från i timmar, tagit hand om både mig, W och hemmet. 

Tack älskling utan dig hade inget gått!

Dagen då livet förändrades för alltid!

Åå vad jag har längtat efter att få skriva om hur förlossningen gick, hur mina planer på att träna och vad jag ska träna går och hur det är att vara mamma. Efter mycket om och men (och en liten som gärna vaknar i tid och otid när jag försökt skriva ;) ) så börjar jag nu 8 veckor efter att han kom...

Ja vart ska man börja? Den 17 augusti kom äntligen vår lilla prins "bara" 11 dagar senare än beräknat. Jag vaknade på natten till den 17 kl 00 pga att värkarna börjat. Ringde förlossningen för att tala om att det börjat nu. Jag duschade, vankade och han äta fram till kl 5 då värkarna stannade av, då gick vi och lade oss och sov fram till kl 8 då värkarna började igen men nu kom dem tätare och var starkare. Duschade igen och ringde sen förlossningen då de bara var 3 minuter mellan värkarna, äntligen fick vi åka in.

Vi båda räknade med att vi skulle bli hemskickade igen eftersom vi förmodligen åkt in för tidigt, trodde vi...

Väl inne undersökte dem och sa att vi skulle få stanna kvar eftersom jag redan var öppen 5 cm, halvvägs tänkte vi! Kl var nu 10.30

Jag sa att jag så långt som möjligt ville klara mig på alternativ smärtlindring (värme, bad, dusch, akupunktur, kvaddlar, lustgas) men ville INTE stänga några dörrar till epidural etc.

Kl 17 hade jag kämpat med lustgas, duschat och badat och var nu öppen 10 cm. då kände man skillnad på värkarna dessa krafter när värkarna går över till krystvärkar är obeskrivlig. Sjuk känsla!

Normalt brukar det ta 1-2 timmar från att krystvärkarna börjar tills bebisen är ute, men varför göra det enkelt?

Från kl 17 till 21 låg jag med fulla krystvärkar och det hände ingenting, dem prövade allt. Värkförstärkande dropp, vilket jag tydligen reagerade lite väl bra på då effekten inte bara blev att värkarna blev starkare utan att de blev fler och tätare. Jag låg med 6 värkar på 10 minuter under ca 1 timmes tid, de blev inte mkt vila där inte!

Då jag fortfarande inte hade någon smärtlindring förutom lustgasen var det mindre kul när dem prövade alla dessa olika ställningar för att få honom att komma ner och ut då kunde jag inte använda lustgasen. Min favorit (läs ironin...) var när dem ställde mig upp och sa "nästa gång du får en värk så sätter du dig ner på huk och tar i allt va du kan!" Det var jätte skönt...

Jag kommer inte ihåg allt jag sa, tänkte eller gjorde och ni som fött barn och använt lustgas förstår precis. Men något jag kommer igång att jag tänkte var att jag ska INTE säga att "jag orkar inte, det går inte, jag vill inte mer" tills jag verkligen känner så på riktigt för jag vill inte ha något peptalk och någon som hejar på och säger men lite till orkar du kom igen nu!

20.45 kom det, jag orkade inte mer nästan 4 timmar med fulla krystvärkar varav 1 med droppet. Jag kommer ihåg att jag såg på skärmen som visade hans hjärtljud och mina värkar och vid ett tillfälle låg jag med fulla krystvärkar och min kropp skrek att jag skulle krysta men jag orkade inte, det var då jag chansade och hoppades att min barnmorska hade läst av mig rätt under dessa timmar hon varit med oss och förstått att jag gett allt och lite till och nu orkade jag inte mer. 

"Jag orkar inte mer nu" sa jag "Nä jag ser det och vi har redan pratat med barnläkare om snitt" fick jag till svar.

Den meningen betydde allt för mig, hon förstod att jag verkligen hade gett allt och lite till nu, hon hade läst av mig och hon förstod mig.

Jag fick medel som skulle få värkarna att stanna av, de funkade sådär. Men när jag fick ryggmärgsbedövningen släppte allt, alla värkar och all smärta försvann och 21.06 kom han ut, vår lilla guldklimp.

Känslan när man ser, hör och känner sitt barn för första gången är obeskrivlig. Jag kan än idag 8 veckor senare knappt förstå att han är här och att han är vår. Att vara med om en förlossning är nog det häftigaste jag varit med om.